Myshelg

Ingemar frågade redan i torsdags om vi skulle gå på bio på fredagen. Det var länge sedan vi var på bio, så det vore kul tänkte jag. Ingen av barnen skulle komma hem heller, så det passade ju bra. Blev lite sen från jobbet, men vi hade gott om tid. Vi handlade och åt i stan och sen åkte vi till Palladium. Vi var i god tid. Konstigt att klockan alltid går så väldigt sakta då. När klockan var tio i åtta så tändes strålkastare i biografen och maskinkillen kom ut i salongen och meddelade att det var något fel i maskineriet så det skulle inte visas någon film. Snacka snopet! Ja ja, det var bara att åka hem.

Lördagen startade med kaffe på sängen, en trevlig vana tycker jag som får kaffet på sängen. Vi hade bestämt i veckan att vi skulle röja den här helgen eftersom inga barn skulle komma hem. Så vi städade o fejade o röjde mest hela dagen. Jag förberedde kvällens mat också. Vi skulle få besök av våra goda vänner från Mon. När jag låg på sjukhus så kom ju Irs och hälsade på och hade md en tidning. Där hade jag hittat ett recept på Flygande Jenny (Jakob) som var så himla gott, så det bjöd vi på. Till förrätt blev det snittar med rostbiff och massa krafs som Ingemar fixat och till efterrätt blev det hemmagjord glass med fruktsallad. Mumma!

Även om det blev ganska sent på lördagen, så gjorde den där extra timmen att jag var klarvaken före halvåtta. Vi skulle fortsätta röjandet även idag. När vi hållit på en bra stund var inte klockan mer än tio. Då tog vi en planlös tur med bilen. Till slut hamnade vi i Arvika och då passade vi på att handla. När Ingemar skulle betala så sa kassörskan att det inte fanns tillräckligt med pengar på kortet. Så jäkla pinsamt, men samtidigt visste jag att det inte kunde stämma. Då sa kassörskan lite nonchalant att hon kunde dra kortet en gång till. Då fanns det helt plötsligt pengar. Fy sjutton så irriterad jag blev då. Det minsta kassörskan kunde gjort då var väl ändå att be om ursäkt, men inte då. Usch!!!

Men i det stora hela har helgen var mysig. Så nu sitter jag här i mitt nyröjda hem och känner mig nöjd. Men det finns mycket kvar att rota i. Fy tusan vad skräp man samlar på sig. Det kanske är dags att flytta, så man får gjort en ordentlig genomröjning.

Migrän då?? Jag har inte haft ont i huvudet sen jag kom hem från sjukhuset. Det är kors i taket. Peppar peppar!!!

Mår riktigt bra nu

Nu har jag varit hemma en vecka och jag repar mig bra. Har jobbat måndag - tisdag och det gick riktigt bra. Lite matt har jag varit, men inte värre än att det gick bra. Den här onsdagen kom alldeles lägligt för lite återhämtning. Gick inte upp förräns kl. nio och det kändes riktigt bra. Ingen linedance idag, vilket är tur. Fast jag är riktigt sugen på att dansa, så det är ju väldigt tur att det inte blir något idag. Jag hade förmodligen slitit ut mig totalt eftersom jag inte varit iväg och dansat på två veckor. Ska träna in en ny dans lite försiktigt här hemma, som jag tänkte lära ut nästa vecka på kursen och en som jag tänkte att vi i teamet ska lära oss. Ja, ungefär så får det se ut.

Mycket dötid

Tänk vad mycket tid man har när man är sjuk. Har väl inte tittat så mycket på tv på länge som jag gjort de senaste dagarna. Jag fick ju in tv på rummet när jag började piggna till. Jag såg t.o.m. Idol i fredags. Mycket nyheter har jag sett och framförallt reklam och då tänkte jag först och främst på den nya ICA-reklamen.... den med Jerry..... Den är ju ...... underbar. Tittarombudsmannen har fått in mycket kritik mot den reklamen, där människor tycker att det är diskriminering och nedvärderande att utnyttja personer med funktionshinder.

Jag tycker det är helt rätt att låta Jerry vara med och visa att personer med funktionshinder faktiskt också är människor med kunskaper. Jag har haft möjlighet att få höra Martina Schaub i Karlstad för ett antal år sedan då hon och hennes mamma var där och föreläste för grunskollärarstudenterna om hur det är att leva med Down Syndrom. Martina liv har man även kunnat följa genom ett antal dokumentärer som visats på tv.

Det har varit allt för mycket hysh hysh runt människor med funktionshinder av den här graden. Låt dem vara med i samhället på deras villkor. Ge dem det stöd de behöver, så kommer det att gå bra.

Hemma igen

Borta bra, men hemma bäst stämmer i allra högsta grad när man varit på sjukhus näst intill en vecka. I söndags när jag skrev sist så mådde jag ju ganska hyfsat, men jag fick ju givetvis bakslag. Natten till måndag var en enda lång plåga, så när klockan var nästan halv sju ringde jag på sköterskan. Hon som kom in (var väl inte den trevligaste sköterska jag träffat) undrade vad jag ville och jag bad om något smärtlindrande. Helst hade jag villat skrika "Ge mig morfin", men det orkade jag inte. Till svar fick jag "Men herre gud, har du fortfarande ont i huvudet". "Fortfarande???" fick jag ur mig. "Ja, du har ju haft ont i huvudet hela helgen". "Hela helgen?? sa, jag och tänkte -vad är det här för människa???. Hon försvann iaf och kom tillbaka efter en lite stund. Bad inte om ursäkt för sitt burdusa sätt, men nämnde något om, "Ja, du har ju visst hjärnhinneinflammation, så det är väl inte konstigt att du har ont i huvudet. Jag fick min spruta och försvann in i dimman.

Efter en liten stund kom sjuksköterskan in och skulle byta nålen. Jag vill helst ha den i handen, för där är den minst obehaglig att ha.... tycker iaf jag. Hon var så fumlig, så när hon försökt på två ställen så bad jag henne låta mig vara en stund, åtminstone till morfinet börjat verka. Jag bad henne oxå stänga mitt fönster, vilket hon skulle göra, men givetvis glömde hon det. Fast jag frös inte, så det gjorde inte så mycket........ förräns den brutala sköterskan kom in och skrek "Huuu vad kallt du har det" Jag skvatt så jag höll på att ramla ur sängen. Sen när hon gick så bad jag henne att låta bli att skrämma mig så nästa gång hon kom in. Jag såg inte henne mer som tur var.... eller förresten, hon var inne och bubblade om att det skulle nog kännas skönare med en dusch och rena kläder både på mig och i sängen. Jag fräste tillbaka att jag faktiskt både duschat och fått rena kläder, både på mig själv och i sängen. En del människor är fan inte riktiga. Hela måndagen gick i morfinets dimma. Jag hade gett upp hoppet om att få komma hem.... den dagen iaf.

Sista morfinsprutan fick jag på måndag kl. 21, sen behövdes inga fler och jag sov något sånär, men huvudvärken hade släppt sitt järngrepp. På tisdag kunde jag nästan inte bärga innan frukosten kommit och jag rusade ut i duschen.... eller släpade mig rättare sagt. Inga häftiga rörelser där inte... då snurrade till vill jag lova. Jag fick på mig rena kläder och kände mig som en ny människa. När ronden kom så satt jag i sängen. Läkaren blev positivt överraskad och sa "Åh en ny människa". Jag blev ju optimistisk och hoppades på hemgång, men insåg samtidigt att det nog var lite tidigt, men blev ändå hoppfull när läkarn trodde att det skulle vara möjligt dagen därpå.. När ronden gick ut så sträckte jag lite på mig och fick syn på ett spöke i spegeln. Jag blev lite full i skratt och undrade hur jag sett ut det första dagarna när jag träffat läkarn.

Irs kom och hälsade på mig på tisdagkvällen. Ingemar hade ju varit inne alla andra dagar, så han fick "ledigt" tisdag. Irs hade med sig tidning och frukt och så himla gott med äpple, physallis m.m. Vi pratade och skrattade närmare två timmar och det gjorde gott.

Nu är jag i varje fall hemma och det var himla skönt att ligga i sin egen säng.

Diagnosen blev Meningit, men det var inte orsakat av borrelia och var heller inte smittsamt, så på måndag är jag på jobbet igen.

Hjärnhinneinflammation

Det började med migrän, men gick över i hjärnhinneinflammation. När det hände kan jag inte riktigt säga, men att det hände är ett faktum. Förra helgen hade jag migrän "som vanligt" som jag medicinerade på lördag och söndag. Måndag morgon, ja klockan var väl ca 03.30 var jag upp och tog en relpax. Måndag var seg, men jag tänkte att det var väl en ordentlig dust den här gången. Måndagkvällen kände jag mig lite frusen och la mig ganska tidigt. Hade huvudvärk på tisdag, men vågade inte ta någon mer tablett, utan försökte rida ut stormen ändå. Dagen var riktigt jobbig, men ungarna var kanon och även om de inte fattade själva så visade de faktiskt hänsyn.

När jag kom hem så gick jag och la mig med en gång. När Ingemar, som jobbat över, kom hem var jag febrig. Jag släpade mig ner och tog tempen som var 38,7. Jag tog en naproxen och två panodil. Jag somnade och kände mig något sånär på onsdagen. Som tur var så var jag ledig annars hade jag väl varit lojal och släpat mig till jobbet. Jag sov mestadels av dagen och tog fler tabletter. På kvällen hade jag nog lite feber igen, men gick och la mig någorlunda tidigt. Det gick inte länge innan huvudet sprängde helt vansinnigt. Jag gick upp och ringde sjukvårdsupplysningen som rådde mig att åka in. Då var klockan halv ett. Ingemar körde in mig och jag fick komma in med en gång. De försökte med lite olika smärtstillande, som givetvis inte hjälpte eftersom de ger minsta möjliga dos. Vid tre-tiden meddelade läkaren att de skulle lägga in mig. Jag fick några andra helt meningslösa tabletter och värken tilltog än värre. Läkaren meddelade att jag skulle röntgas så snart röntgen öpnnade och jag skulle inte få något mer smärtstillande innan dess. Många plågsamma timmar blev det. Kl.09.45 kördes jag till röntgen för en CT.

När jag kom tillbaka till avdelningen fick jag äntligen morfin och som tack för det så spydde jag. Värken släppte sakta men säkert, men det goda varade inte länge innan värken kom tillbaka med stormsteg. Jag fick en ny spruta och därtill något för illamåendet och sen spydde jag. Så där höll det på mest hela dagen. Jag hade ju fått dropp på natten, men fram emot eftermiddagen började jag känna mig uttorkad. Nån sa vid något tillfälle att hon inte visste om jag skulle få mer dropp för det var så dyrt (OBS!! det enda negativa) Till slut kom en sköterska som satte dropp iaf. Illamåendet släppte lite.

På fredagen sa läkaren att han skulle ta ett prov i ryggen (vad det nu hette) och så hörde jag att han sa till sköterskan att det skulle göras en ny CT med kontrast. Oj oj oj. Läkaren kom tillbaka och stack en lååång nål i ryggen på mig. Det gjorde inte ont, men var obehagligt. Jag fick mer morfin och spydde.

På lördagen kom de fram till att det kunde vara en retning på hjärnhinnorna och helt plötsligt behövde jag inte motivera varje gång varför jag behövde en spruta. Nu är de så måna om att jag inte ska ha ont så jag behöver nästan inte ringa på klockan innan de står redo. Alla här är så gulliga och idag kom sköterskan, som var med i fredags vid ryggprovet, in och undrade hur det var med mig, fastän hon inte jobbade i "min grupp". Hon hade tänkt på mig under helgen. Då blir man lite rörd.

Så idag sa de att det med all säkerhet är en hjärhinneinflammation orsakade av något virus, kanske en fästingjävel, som jag inte sett. Tänk att de små jävlarna kan ställa till ett sådant helvete.

Jag min dumming hade hoppats på att få komma hem idag, men icke sa Nicke. Jag blir väl kvar några dagar till.

Migränhelvete

Meganafall!! Fan i helvete!!! Det känns som jag har metall inne i huvet, det smakar metall. Tänk er att bita i en gaffel och den smakar metall som det kan göra ibland. Den känslan är det och minsta rörelse som är för hastig gör att hjärnan skvalpar omkring och när den slår i så blixtrar det. Jag mår illa om vart annat, men jag håller mig för att spy. Det känns som all världens tyngder ligger som en hjälm runt huvet. Tabletterna har hjälpt föga, men har ändå hjälpt till att hålla mig uppe. Jobba måste man ju. Inte har man råd att stanna hemma för lite huvudvärk heller. Nä, fy fasiken för migrän och jag njuter av varje migränfri dag när de infaller.

Nu blommar den igen

För tredje gången blommar kallan och inte nog med det, det är tre blomsterstänglar den här gången. Helt otroligt! Se och njut!

Blommorna påminner lite om porslinsblommor, fast de är mellan 8 och 10 cm i diameter. Roligt är det i alla fall.

Bäcken är torrlagd

För några veckor sedan såg jag en bäver när jag åkte till jobbet. Den har jobbat intensivt ett tag. Det var inte så länge sedan bäcken rann över sina bredder, men nu är det näst intill inget flöde alls.

1 september

30 september

Igår tog vi en tur till Hemsjön för att se efter bävern. Han hade fällt mer träd sedan vi var där sist. Det gick inte att ta sig ner längs bäcken på västra sidan för där är det stängslat för grannens djur, så vi gick tillbaka och ut på vägen och upp längs östra sidan.

När vi kommit ca 50 meter mot sjön, så fann vi bäverdämmet. Det var ca 50 cm nivåskillnad. Han måste vara mäkta stolt över sig själv som lyckats med detta. Det lilla vattnet som nu rinner i bäcken är väldigt grumligt.


När vi gick på promenad ikväll, så stannade vi för att lyssna. Det är helt knäpptyst i Vängse nu. Bäcken ger ju vanligtvis ifrån ett brus hela tiden. Det är endast de gånger som bävern dämt och vid torka som det är tyst här annars. Jag minns när vi flyttade hit för 15 år sedan, så tyckte jag att bäckens brus var störande, men jag har väl resingerat vid det här laget.