Borta bra, men hemma bäst stämmer i allra högsta grad när man varit på sjukhus näst intill en vecka. I söndags när jag skrev sist så mådde jag ju ganska hyfsat, men jag fick ju givetvis bakslag. Natten till måndag var en enda lång plåga, så när klockan var nästan halv sju ringde jag på sköterskan. Hon som kom in (var väl inte den trevligaste sköterska jag träffat) undrade vad jag ville och jag bad om något smärtlindrande. Helst hade jag villat skrika "Ge mig morfin", men det orkade jag inte. Till svar fick jag "Men herre gud, har du fortfarande ont i huvudet". "Fortfarande???" fick jag ur mig. "Ja, du har ju haft ont i huvudet hela helgen". "Hela helgen?? sa, jag och tänkte -vad är det här för människa???. Hon försvann iaf och kom tillbaka efter en lite stund. Bad inte om ursäkt för sitt burdusa sätt, men nämnde något om, "Ja, du har ju visst hjärnhinneinflammation, så det är väl inte konstigt att du har ont i huvudet. Jag fick min spruta och försvann in i dimman.
Efter en liten stund kom sjuksköterskan in och skulle byta nålen. Jag vill helst ha den i handen, för där är den minst obehaglig att ha.... tycker iaf jag. Hon var så fumlig, så när hon försökt på två ställen så bad jag henne låta mig vara en stund, åtminstone till morfinet börjat verka. Jag bad henne oxå stänga mitt fönster, vilket hon skulle göra, men givetvis glömde hon det. Fast jag frös inte, så det gjorde inte så mycket........ förräns den brutala sköterskan kom in och skrek "Huuu vad kallt du har det" Jag skvatt så jag höll på att ramla ur sängen. Sen när hon gick så bad jag henne att låta bli att skrämma mig så nästa gång hon kom in. Jag såg inte henne mer som tur var.... eller förresten, hon var inne och bubblade om att det skulle nog kännas skönare med en dusch och rena kläder både på mig och i sängen. Jag fräste tillbaka att jag faktiskt både duschat och fått rena kläder, både på mig själv och i sängen. En del människor är fan inte riktiga. Hela måndagen gick i morfinets dimma. Jag hade gett upp hoppet om att få komma hem.... den dagen iaf.
Sista morfinsprutan fick jag på måndag kl. 21, sen behövdes inga fler och jag sov något sånär, men huvudvärken hade släppt sitt järngrepp. På tisdag kunde jag nästan inte bärga innan frukosten kommit och jag rusade ut i duschen.... eller släpade mig rättare sagt. Inga häftiga rörelser där inte... då snurrade till vill jag lova. Jag fick på mig rena kläder och kände mig som en ny människa. När ronden kom så satt jag i sängen. Läkaren blev positivt överraskad och sa "Åh en ny människa". Jag blev ju optimistisk och hoppades på hemgång, men insåg samtidigt att det nog var lite tidigt, men blev ändå hoppfull när läkarn trodde att det skulle vara möjligt dagen därpå.. När ronden gick ut så sträckte jag lite på mig och fick syn på ett spöke i spegeln. Jag blev lite full i skratt och undrade hur jag sett ut det första dagarna när jag träffat läkarn.
Irs kom och hälsade på mig på tisdagkvällen. Ingemar hade ju varit inne alla andra dagar, så han fick "ledigt" tisdag. Irs hade med sig tidning och frukt och så himla gott med äpple, physallis m.m. Vi pratade och skrattade närmare två timmar och det gjorde gott.
Nu är jag i varje fall hemma och det var himla skönt att ligga i sin egen säng.
Diagnosen blev Meningit, men det var inte orsakat av borrelia och var heller inte smittsamt, så på måndag är jag på jobbet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar