Efter att ha praktiserat ett halvår, vad vi lärt oss på migränskolan, var det dags för första återträffen. Jag tog egen bil och åkte via Åsa för att träffa goa vänner som har sin husvagn uppställd där. Där fick jag lunch och vi tog en tur på stranden.
Jag skulle ta följe med en av deltagarna ifrån Halmstad. Så jag åkte framemot söndag eftermiddag. Träffade Halmstad-tjejen och vi åkte sista biten efter varandra. Det gick riktigt bra att hitta faktiskt. Vi seglade in på Sommarsol och någon hade väl redan kommit och en annan åkte vi och mötte på stationen i Ängelholm. Det kändes så skönt att vi redan kände varandra.
Den här veckan var vi nog alla lite upprymda. Dels för att få berätta om hur vi hade haft det, men även få höra hur de andra hade haft det. Det var det vanliga med vattengympa, massage, rörelse och balans m.m. m.m. Det kändes tryggt att känna igen sig.
Det var ganska mycket folk på Sommarsol över huvudtaget. Under den här perioden var det även en grupp överlevare från koncentrationslägren där. Det var många fina damer och ett par. Alla var de ju ganska gamla, men verkade trivas gott med sin vistelse. Tyvärr var den äldre herren något förvirrad och gick bort sig lite då och då. Jag har en vana att alltid låsa min dörr, vilket ju var tur. Annars hade jag fått påhälsning mitt i natten. Nu vaknade jag bara till av att någon försökte ta sig in i rummet, men inget mer hände eftersom det var låst. Sämre blev för Halmstads-tjejen som alltid sover med dörren olåst. Spritt språngande naken steg då mannen in där. Men han hade tur att det var just där. För bättre omhändertagen kunde han inte blivit.
Hon lånade ut sin morgonrock och ringde på personal som fick hjälpa honom att komma till rätta. Det visade sig att han var ganska förvirrad. Mig försökte han lura i att han hette något helt annat och att han bodde där med sin mamma. En dag försvann han så alla var ute och letade efter honom. Han kom till rätta som tur var. Men hans stackars fru var över sig given. Inte lätt att bli gammal och förvirrad, men ännu svårare för anhöriga. Många roliga patienter var där i alla fall och vi fick oss många goa skratt.
Under den här vistelsen så mådde jag mycket bättre och kunde vara med ute i Musslan och ha det kul. Vi badade mest varje kväll, både i bubbelpoolen, handikappoolen och även i den stora poolen, där vi hade poolvolley. Sista kvällen badade vi i utebassängen, men där var det kallt. Och just av den anledningen avstod jag att bada i havet. Jag klarar inte av när det är för kallt.
Men så roligt vi hade. Vi var även med ute på Hjälmslund. Där skulle ju nya Migränskolan starta och i september och det var inte klart. Men vi blev förälskade allihop och sa att hit vill vi också komma. Sommarsol hade ju kontraktet på oss, så det var ju inte så säkert. Men Bjarne skulle ju gå i pension, så vem skulle ta över efter honom? Inte ville vi ha en ny doktor.
Visst hade jag migrän, men den var inte så intensiv längre. Den var hanterbar så att säga. Gick att medicinera. Jag åt fortfarande ganska mycket tabletter, men de hjälpte. Och den nya sorten, Almogran, jag fått mådde jag bättre av. Det tråkiga med den sorten är att den nästan aldrig finns hemma på Apoteket, utan jag får beställa. Då har jag Relpax som reserv och den funkar också bra. Klart bättre än gamla Imigran eller Sumatriptan som den senare fick heta.
När jag åkte hem andra gången kände jag mig ännu mer upprymd än första gången. Helt klart har migränskolan och dess team hjälpt till att förändra mitt liv till det bättre. Och jag vet att det beror till stor del att jag tagit till mig det som de lärt ut. Jag har sållat i allt och tagit åt mig det som passat just mig för att mitt liv skall bli till det bästa. Man får inget gratis, utan man måste jobba för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar