I sin helhet var migränskolan toppen. Nu kan jag inte komma på något som var fel. Det är inte meningen heller. Det som var jobbigast var hemlängtan, men det gick ju bra det med. De sista dagarna började jag få koll på mitt liv. Även om jag inte hade öppnat upp särskilt mycket när det gällde den psykologiska biten, så var det nog Bjarnes ord som jag tog till mig mest när det gällde det förflutna. I korta drag man kan säga: Det förflutna kan man inte ändra på, utan ändra hellre inställning och gilla läget. Det har jag försökt att tänka på när de mörka stunderna kommer över mig.
En sak vi provade på Sommarsol var att köra permobil. De hade några stycken som man fick hyra. De tyckte att vi skulle passa på att provköra, vilket vi gjorde. Det var riktigt kul, men det kanske är annorlunda den dagen man inte har något val. Fast nu vet ju jag att det är kul.
När dagen kom för hemresa var jag upprymd och glad för att få åka hem, men även av allt jag lärt mig, av mina nya vänner och att jag klarat av att ta till mig vad kursen hade att ge. Jag kände mig positiv och förväntansfull inför framtiden.
Hela vägen hem med tåget var en lång väntan. Jag blev upplockad på stationen av hela min härliga familj sent på fredagskvällen. Hemma hade de ordnat med presenter, blommor och tårta. Så efter näst intill två veckor borta var det oändligt skönt att komma hem, men jag saknade verkligen Sommarsol och migränskolan med allt vad det innebar. Ärligt talat, man blev ganska bortskämd. Vi behövde inte städa, laga mat, diska, inte ens plocka bort disken efter oss. Så uppvaknandet till verkligheten blev brutal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar