Första vistelsen på migränskolan var oxå den längsta vistelsen hemifrån och därför oxå en stor prövning. Samtidigt som vi skulle vara med i alla aktiviteter så hade vi hemlängtan. Men ingen sa något negativt om det. Vi grät om vartannat både inför varandra, men kanske ändå mest i vår ensamhet. Jag längtade otroligt mycket efter dem där hemma, speciellt på kvällarna de dagar jag hade som värst migrän. Jag grät i telefon för att jag hade så ont och längtade hem.
Men samtidigt ville jag inte hem för jag hade en så stark tro på att detta var så bra för mig. Jag skulle äntligen få ett facit att leva efter och det facitet skulle jag ta fram själv i samarbete med teamet på migränskolan, men också de andra deltagarna. Deras upplevelser var så viktiga för mig i mitt arbete framåt. Vi jämförde erfarenheter och samtidigt så förstod vi att vi alla var olika.
Den förståelsen som jag kände för mig som person med migrän har jag aldrig känt förut coh kommer förmodligen aldrig att känna heller om det inte är tillsammans med likasinnade. Bara känslan att få ha ont i huvudet utan att för den skull bli nedvärderad. Det var helt plötsligt ok att ha ont i huvudet. Märklig upplevelse! Jag känner fortfarande en upprymdhet inom mig när jag tänker på teamet på migränskolan, på gruppen, på hela konceptet. Min värdighet som människa räddades den dagen jag kom till migränskolan. Ingen får se ner på mig för att jag har ett huvud som värker. Jag vet vad jag vet och det kan ingen ta ifrån mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar